Information Metalldetektorer Magneter Utrustning Guldvaskningen
Guldström & Co AB

Snabb bruksanvisning för Guldsjutet

Tio Goldspears bud för dom som (till att börja med) inte läser bruksanvisningar:

1. Välj ut ett ”bra ställe” i ett vattendrag (se CD:n "GULDGRÄVNING").
2. Ta dej dit.
3. Sätt i batteriet.
4. Vrid övre ratten mot röd lysdiod.
5. Vrid undre ratten till ”kl 3” ungefär.
6. Proba i sanden.
7. Leta på detta sätt fram ett eller flera ställe där Goldspear ger flest pip och knaster.
8. Stäng av Goldspear. (OFF)
9. Vaska på de ”hetaste” ställena.
10. Läs sedan nedanstående bruksanvisning för att få ut mycket mer av Goldspear.

Den här bruksanvisningen kan med fördel läsas ihop med häftet ”GOLDSPEAR-METODEN” och med CD:n ”GULDGRÄVNING”. Båda finns hos och är skrivna av Lars Guldström.

GOLDSPEAR - BRUKSANVISNING
Goldspear är ett elektroniskt instrument, ett verktyg som används när man letar efter tungmineral, som t ex. järn-, koppar-, silver och - fram för allt - guld.

Så här fungerar det: När proben sticks ner i marken, i sand och gruslager i och utefter vattendrag, så mäts varje mineralkorn som spetsen kommer i kontakt med. Mätningarna är elektriska och det är de enskilda mineralkornens så kallade självpotential och deras förmåga att leda ström, som mäts. Denna mätning sker på kortare tid än en tusendels sekund.

Olika mineral har olika elektriska egenskaper, som därför ger olika elektriska värden. Man kan säga att varje slags mineral har sitt eget ”elektriska fingeravtryck” som är likadant vare sej mineralet hittas i Småland eller i Kina. Eftersom det finns tusentals olika slags mineral, så finns det lika många olika ”fingeravtryck”.

De elektriska värdena som spetsen mäter, leds i kablar genom proben (samt genom ev. inkopplade förlängninsrör) upp till elektroniken, där de analyseras. Goldspear delar upp mineralerna i fem olika grupper, en ointressant och fyra intressanta:

1) ”Värdelösa mineral”
2) ”Svartsand”
3) ”Mineral som är fattiga på metall”
4) ”Mineral som är rika på metall”
5) ”Rena metaller, Guld - Platina”

I grupp 1 finns kvarts, granit, gnejs och många, många andra ”värdelösa” mineral. Elektroniken sållar bort dessa ointressanta mineralers elektriska mätvärden och därför befattar vi oss inte mer med den gruppen. Goldspear har fyra olika detektorer, som är inställda att reagera på en eller flera av de intressanta grupperna.


SVARTSANDSDETEKTORN (Grön detektor)
Detektorn för svartsand är den känsligaste, men den kan inte skilja mellan mineralerna i grupp 2 - 5. Den reagerar alltså på allt - från svartsand, metallfattiga- och metallrika mineral till guld och platina. Så fort spetsen kommer i kontakt med något av dessa mineral, så hörs ett knäpp i hörlurarna och den gröna lysdioden på frontpanelen blinkar till. Det knäpper på samma sätt för alla slags mineral (inkl. guld).

Här och var är svartsand ett mycket vanligt mineral och då proben körs ner i sådan mark, knäpper det så ofta i hörlurarna att man kan beskriva ljudet som ett skrapande ljud eller ett knaster. Den gröna lysdioden blinkar då hela tiden, intensivt.

Att tolka dessa signaler är inte alls svårt; ju mer det knastrar, desto mineralrikare är lagret. Om knastret är ”normalt” när man probar, men plötsligt ökar på t.ex. 0,5 - 0,6m. djup, så finns det ett mineralrikt lager just på det djupet. Flera mineralrika lager ger förhöjt knastrande exakt på deras respektive djup.

Svartsandsdetektorn är mycket viktig och används i första hand till att leta upp koncentrationer av mineral i form av fickor eller lager i sand och grusbankar. Erfarenheten säger att där svartsand avlagras, där avlagras också andra tunga mineral (som t ex guld).

Att leta guld kan ibland liknas vid att leta efter en nål i en höstack; svartsandsdetektorn hittar, i denna liknelse, höstackarna.

På en del ställen, finns det alltså väldigt mycket svartsand. Så mycket att knastrandet blir tröttsamt att lyssna på. Därför har svartsandsdetektorn utrustats med en egen volymkontroll. Det går att skruva ner ljudet helt, men det bästa är att alltid ha lite ljudstyrka på. Volymkontrollen påverkar enbart svartsandsdetektorns (knäpp/knaster) ljud. Den påverkar alltså inte de övriga detektorernas pipande ljud. (Detta beskrivs senare).

I sina mätningar så använder sej Goldspear av den naturliga fuktighet som finns i all mark. I mycket torr mark, t ex i den översta dm. av en sanddyn i öknen, där är den naturliga fuktigheten extremt låg. Så låg att den elektrokemiska mätmetoden inte fungerar så bra. Men sedan, under detta extremt torra ytskikt, där går det bra att få signaler (om det finns någon svartsand där).

I salt vatten är svartsandsdetektorn ännu känsligare än i vanligt vatten, så det går alldeles utmärkt att leta efter tunga mineral på havsstränder.

För svartsandsdetektorns mätningar spelar det ingen roll om marken är hårdpackad eller lös. Det är dock, (självklart) trögare att trycka ner proben i hård mark.


DETEKTORN FÖR METALLFATTIGA MINERAL (Röd detektor)
Denna detektors metod att mäta, skiljer sej i högsta grad från svartsandsdetektorns. Det är nu som mineralkornens förmåga att leda ström, mäts. Den röda detektorn är inställd att reagera på den grupp av mineral som har ett ganska lågt innehåll av metall. Så fort spetsen kommer i kontakt med ett sådant mineralkorn så ”svarar” Goldspear med ett kort pipande, samtidigt som en röd lysdiod blinkar. Flera (metallfattiga) mineralkorn ger flera pipande; ett pip per (träffat) korn.

Det gäller alltså, när man probar, helt enkelt att räkna hur många pip som Goldspear ger. Och - att se efter på vilket djup dom man fick dom. När spetsen träffar på en ficka eller ett lager med metallfattiga mineral, så piper Goldspear intensivt. Hur intensivt, avgörs av hur rikt lagret är.


DETEKTORN FÖR METALLRIKA MINERAL (Orange detektor)
Denna detektor fungerar på samma sätt som den förra (den röda), men är inställd att reagera på den grupp av mineral som har ett ganska rikt innehåll av metall. Den svarar också både med ljud och ljus, men pipet har en högre tonhöjd och lysdioden som blinkar är orange. Om spetsen samtidigt skulle träffa på två olika mineralkorn, ett metallfattigt och ett metallrikt, så har den orange detektorn prioritet över röd detektor. Goldspear väljer bort det metallfattiga mineralet och svarar med en hög ton och orange lysdiod.


DETEKTORN FÖR GULD OCH PLATINA (Gul detektor)
Den gula detektorn arbetar på samma sätt som de två föregående (röd och orange) men är inställd på guld och platina. Pipet har dock ännu högre tonhöjd och det är en gul lysdiod som blinkar. Vidare, om spetsen träffar på guld (eller platina) samtidigt med mineral ur någon annan grupp, så har den gula detektorn högsta prioritet.

MERA OM LJUD OCH LJUS
När man letar guld så ska man använda ögonen till att se var man går (så att man inte står på näsan i nån bäck eller liknande). Goldspears signaler ska man lyssna till. Det är därför som de olika detektorerna har olika pipljud: Röd = ganska låg (pip)ton; orange = medelhög ton och gul = högsta ton. Tanken är att, efter en tids övning, kunna höra skillnad på dessa toner. Men för säkerhets skull så finns det en liten finess; lysdioderna har ett ”minne” eller en viss ”efterlysning”. Röd diod blinkar i c:a 1,5 sek., orange i c:a 2 sek., och gul i c:a 2,5 sek. Så, i tveksamma fall, om örat inte var säker på vilken ”färg” tonen hade, så har man tid att se efter vilken lysdiod som blinkar.


OSÄKRA MÄTNINGAR
I några fall är Goldspears mätmetod en aning osäker och det är när ”gränsfall” mäts.

1). När ett guld eller platinakorn är mycket litet, runt 0,05 mm. Utan att gå in på djupa tekniska detaljer kan vi bara konstatera att så små korn kan ibland bara ge orange eller rentav röda utslag.

2). När ett guld eller platinakorn bara nuddar spetsen, utan att göra full kontakt, så kan utslagen bli ”bara” orange eller röda. Motsvarande gäller för metallrika mineral som ska ge orange utslag; om de bara nuddar vid spetsen, så kan utslaget istället bli rött.

3). När man probar i mycket löst material, som i slam eller dy. Då blir kontakten med mineralerna och spetsen ganska dålig; risken är större att dessa bara nuddar lätt vid spetsen. Om det finns t.ex guld i slam eller dy, så är det dessutom vanligtvis mycket finkornigt, vilket ju också kan vara en orsak till osäkra mätningar.

4). Råkar man proba på platsen för en gammal kolmila eller en lägereld, så ”förstår” inte Goldspear de signaler, som kommer från spetsen. Goldspear ger där mycket intensiva signaler - allt från svartsand till guld. Att tolka dessa (falska) signaler är ibland lite svårt. Men om signalerna fås på en cirkelrund yta - i översta marklagret - så bör tolkningen bli både lätt och snabb. Man inser snart att man hittat en (gammal) lägereld.

Grafit, ger också ”falska” signaler. Men det brukar inte vara ett stort problem eftersom grafitrika områden är ganska ovanliga.

Eftersom den som letar guld alltid har sin vaskpanna med sej, så avgör han snart om signalerna, på den aktuella platsen, är falska eller riktiga.


DÅLIGA STÄLLEN ATT PROSPEKTERA PÅ
Där marken är stark förorenad av mänsklig aktivitet, där är det närmast meningslöst att leta guld med Goldspear. Sådana typiska ställen är: Nedströms en del industrier, på banvallar, i väggrus och i vägrenar. Campingplatser, och särskilt då i närheten av en kiosk, är en annan plats där Goldspears signaler bör tas med en stor nypa salt.

Nästan alla tillverkade metallföremål ger ”falska” signaler. Hur detta kommer sej, behöver vi inte gå in på här, men; använd inte Goldspear där det är förorenat.


LITE OM TVÅ NATURLIGA PROCESSER
Om naturen får arbeta ostört, så bildas lokala koncentrationer av olika mineral i fickor och lager. Ibland är dessa ganska små, men dom finns där och kan upptäckas med Goldspear. Att gräva upp några spadtag grus, lägga i en hög eller t.ex i en vaskpanna, det betyder att ev. lager förstörs. Dessutom blir gruset uppluckrat och löst. Att sedan, i detta material mäta med Goldspear, är helt fel metod. Sand och grus ska mätas innan det grävs upp.

Mineral, som hittas ute i naturen, har med största sannolikhet legat där under mycket lång tid. Så länge, att naturliga processer delvis har omvandlat många mineral. Vid denna omvandling så hamnar mineralerna i de olika grupper, som vi förut berört och som Goldspears elektronik har förmågan att skilja på.

Att bryta loss t.ex ett malmmineral ur berget och sedan stryka detta utefter spetsen på proben, för att se vad malmen innehåller, är vanskligt. Det blir säkerligen utslag, men vi måste komma ihåg att mineralets brottyta är färsk. Hundra år (material från gamla varphögar) är faktiskt i färskaste laget i detta sammanhang. Att tolka utslagen, när man använder Goldspear på detta viset, får bli på ägarens ansvar. Det går, men det kräver stor vana. Goldspear är gjord för att arbeta på ett helt annat sätt och det kommer vi till lite längre fram.


RATTARNA
På Goldspears front sitter två rattar. Den nedre, som är volymkontroll för svartsandsdetektorn, har vi redan talat om. Den övre är en funktions- eller huvudomkopplare och den har fem lägen.


Läge 1: TEST
När omkopplaren står i detta läge, så sker två saker. Elektroniken kontrollerar både sej själv, batteriet och spetsen (om proben är inkopplad). Om allt är OK, så blinkar den röda lysdioden och ett tickande ljud hörs. (Om batteriet är alldeles färskt, så kan även orange lysdiod blinka).

Vid sällsynta tillfällen, så händer det, då man är ute och letar guld, att ett guldkorn - som i förhållande till den hårda spetsen, är mjukt som smör - smetas ut och fastnar på spetsen. Kornet ger då en kontinuerlig signal till elektroniken, som därför piper oavbrutet. För att få bort guldkornet, så drar man upp proben ur gruset och torkar av spetsen med ett tygstycke eller dylikt. Skulle guldkornet trots det inte lossna, så ska omkopplaren ställas i läge TEST i några sekunder för att neutralisera kornet. Därefter ställs omkopplaren tillbaka till det läge man hade innan och guldletandet fortsättes. Det är mycket viktigt att om och när omkopplaren ställs i läge TEST, så måste spetsen vara torr och uppe i luften annars kan den skadas.


Läge 2: OFF
Apparaten är frånslagen.


Läge 3: TILL
Rattens markering pekar mot den röda lysdioden. Detta är det normala läget vid prospektering. Alla fyra detektorer är nu på och redo att avge signaler. Observera dock att om volymkontrollen för svartsandsdetektorn är nedskruvad, så hörs ingenting från den.


Läge 4: TILL
Ratten pekar mot orange lysdiod. Detta läge skiljer sej från normalläget bara på en punkt; ljudet från röd detektor är nu bortkopplat.


Läge 5: TILL
Ratten pekar mot gul lysdiod. I detta läge är ljudet från både orange och röd detektor bortkopplat. Meningen med att använda lägena 4 och 5 är att kunna koppla bort ljudet från metallfattiga och/eller metallrika mineraler, för att bara koncentrera sej på guld - platina. I t.ex pyritrika områden kan det vara en fördel med denna möjlighet. Men - man måste komma ihåg att mycket små guldkorn, guldkorn som bara lätt nuddar spetsen och guldkorn i mycket lösa avlagringar, ibland bara ger orange eller rentav röda utslag. Deras ljudsignaler missas i läge 4 - 5.

Det är alltså bara vid vissa tillfällen som läge 4 - 5 ska användas. NORMALLÄGET är läge 3, med rattens markering mot röd diod.


TOLKNING AV SIGNALER
Tolkningen av signalerna, när man probar, är egentligen mycket enkel; ju fler signaler desto mineralrikare och ju mera mot orange och gult, desto intressantare. Ett område med övervägande gröna och röda svar är dock inte helt ointressant; även om spetsen inte direkt träffat på t.ex guldkorn, så kan dom finnas där ändå, gömda bland de andra tungmineralerna. Områden som ger många utslag, av vilken färg det än må vara, SKALL alltid undersökas med vaskpanna (eller ännu hellre - med vaskränna).


HUR TÄTT MAN SKA PROBA
Vare sej man letar guld ”på känn” utefter ett vattendrag eller systematiskt probar enligt ett rutnätsystem, så gäller att ”enstaka stick gör ingen sommar”. Med andra ord; ju tätare man sticker ner proben desto bättre kännedom får man om platsen. I öppen terräng betyder det kanske en probning per kvadratmeter, men i vattendrag bör man sticka tätare. Det är den som letar, som bestämmer.


ANTALET SVAR
Hur många svar ska man ha för att gräva? Ja, det beror på. En som letar efter tungmineral åt ett stort gruvbolag sätter sin standard, medan en amatör bestämmer sej att gräva vid ett annat antal svar. Hur den vanlige guldgrävaren gör, ser vi längre fram.


ATT VÄLJA UT ETT BRA OMRÅDE
Hur man väljer ut ett bra område att leta guld, är beskrivet med text & bilder - i Cd:n Handbok i Guldgrävning.


PÅ PLATS
När vi väl funnit ett bra ställe, så gäller det att ta sej dit och inspektera platsen. Titta efter hur vattnet rör sej och försök finna en eller flera grus - sandbankar ute i fåran. Stränderna kan också vara värda en undersökning. Sätt sedan Goldspears huvudomkopplare i det röda läget och vrid upp svartsandsdetektorns volymkontroll halvvägs, ungefär. Börja proba. Efter ett hundratal ”stick” bör man ha fått klart för sej var, på denna plats, Goldspear ger flest svar. Om det (i genomsnitt) blir 5 eller 25 svar, spelar ingen roll. Där Goldspear ger flest svar, där ska man vaska. Just där!

På en annan plats, kanske bara ett hundratal meter upp eller nedströms samma vattendrag, så gäller en ny ”omgång”. Oavsett antalet svar (i genomsnitt), så vaskar man där det är ”hetast”. Svaren på en plats ska man glömma så fort man lämnar den. Jämför inte svaren från ett område med svaren från ett annat område. Inte förrän du blivit mera erfaren. Ju mer du använder ditt instrument, desto bättre går det.

DIVERSE
Goldspear är konstruerat för att användas i fält och tål därför en hel del. Men, man kan inte använda proben som spett (eller liknande överdrifter). Proben ska tryckas ner med en hand.

Under längre pauser ska Goldspear inte ”parkeras” i fuktig sand, utan tas upp. Detta gäller särskilt för längre parkeringar på havsstränder, där salt vatten kan orsaka små korrosionskador på spetsen. Normal probning ger inga skador.

Goldspears elektronikbox är regn och stänksäker. Om den råkar tappas i sötvatten, då ska batteriets lock öppnas och batteriet tas ut. Därefter får apparaten torka i solen (motsv.) i några timmar. Har den tappats i saltvatten, så gör man på samma sätt, men om den efter torkning inte fungerar, så måste den in för service.

Ett ”fel” kan uppträda - första gången Goldspear provas: Det hörs inget ljud i högtalaren eller hörlurarna, röd, orange och gul lysdiod fungerar, men den gröna dioden lyser inte. ”Felet” är lätt avhjälpt; tryck in högt./hörlurskontakten ordentligt. EARPHONE-kontakten inne i apparaten har två ”hack” och det innersta kan vara rätt så trögt. När kontakten är ny, så är det extra trögt.

Att alltid ha kontakten till hörlurarna inkopplade, minskar risken för sladdbrott, så låt den sitta i för jämnan.

Om proben alltid är inkopplad, så är de kontakter som finns inne i röret bra skyddade mot mekanisk åverkan. Då hindras också smuts att samlas på kontakterna. Låt därför proberöret helst alltid sitta inkopplat. När förlängningsrör ska anslutas, så är det förstås ”tillåtet” att lossa proberöret.

Ett enkelt sätt att prova om kontakterna är OK är att stryka ett föremål av ren metall (ej tenn eller bly) utefter spetsen. Goldspear ska då ge gul signal. Om den inte ger gul signal så skruvas proben loss och kontakterna sprejas med kontaktsprej.

Rör, som inte är inkopplade, SKA ha de ändskydd på som finns med när Goldspear levereras. Om rörens gängor någon gång behöver smörjas, så går det bra med silikonfett, men det går också bra att gnida gängorna med stearin från en ljusstump.


BATTERI
Batteriet, är ett vanligt 9-volts standard, 006P eller 6F22. Självklart, så håller alkaliska batterier längre, (6LR61 eller 6AM6) så de är att föredra. En del batterier är lite längre än vad normerna föreskriver och dom passar inte riktigt till Goldspear. DURACELL är ett vanligt, bra alkaliskt batteri som passar perfekt och finns att köpa nästan överallt.

Normalt räcker ett bra batteri 50 - 80 timmar. När batterispänningen närmar sej 6 volt, så varnar Goldspear för detta. Det hörs då ett tickande ljud. Goldspear fungerar dock fortfarande som vanligt, men när spänningen sjunkit till 5 volt (några timmar senare) så blir mätningarna osäkra. Med andra ord; om det tickar; byt batteri. (Ovan gäller inte i läge TEST, där Goldspear ska ticka).

Observera att om batterispänningen skulle råka understiga 5 volt, så slutar Goldspears elektronik att varna med det tickande ljudet!

Om huvudomkopplarens ratt då ställs i TEST, så tickar det igen och den röda lysdioden blinkar (men svagare än normalt). Detta kan tolkas som att allt är OK; elektronik, spets och batteri, men så är inte fallet. För att kunna klara sina uppgifter så kräver Goldspear ett batteri med rimlig spänning - minst 5 volt - och det är inte att begära för mycket. Reservbatteri kan och bör man ha med sej, inlindat i lite skumplast, instucket inne i Goldspears handtag.


TILLÄGG MARK-2 MODELLEN
MARK-2 är en utveckling av den vanliga Goldspearmodellen och har mycket bättre prestanda. MARK-2 modellen har ytterligare en ratt, som sitter på apparatens baksida. Det är en volymkontroll som enbart påverkar ljudet från röd, orange och gul detektor. Ljudstyrkan kan ökas kraftigt och sänkas, nästan till noll. Denna ratt påverkar inte alls ljudstyrkan från svartsandsdetektorn. MARK-2 levereras med väska, koger och högtalare.

GARANTI
Mot fabrikationsfel lämnas 1 års garanti. Garantin gäller inte om någon av Goldspears delar misskötts.
Garantin sköts av:

Guldström & Co AB
Ädelfors, 570 15 Holsbybrunn, Sverige
Tel.: 0383 46 01 10,
Fax: 0383 46 01 09,
E-mail: rolf@guldstrom.se
Internet: www.guldstrom.se

   
Till startsidan
In English In Deutsch På Danska På Norska
Guldström & Co AB
SE–57015 Holsbybrunn
Tel: 0383 - 460 000
Mail:
rolf@guldstrom.se